Cambridge och dagens upptåg
Tänker inte låtsas om att det har gått ca tre år sedan jag sist bloggade och kasta er in i vilken härligt typisk Londondag det varit idag. Vill förvarna om att anledningen till detta inlägg är att jag just druckit öl och till skillnad från de andra inte ska upp tidigt = fick bloggsug?
Såhär ser det ut överallt just nu. Lila blommor och fint och jag försöker se exakt alla gator eftersom jag vet att jag snart lämnar det men låt oss inte bli sentimentala.
Okej, lite! HUR fint. Fattar inte att det existerar städer utan skyskrapor, tänkte meningen "jag vill föda the shards barn" idag vilket iofs kanske inte är jätterimligt men ni fattar, jag älskar den. Idag har jag gått på Imperial War Museum (recension: fucking brungrått som färgtema är väl ändå inget måste bara för att det handlar om krig? Grät några tårar vid förintelsedelen men annars fett tråkigt) och Tate Britain för att kolla in Karen Knorr-delen jag lyckats missa förut och sucka lite över Francis Bacons Three Studies och kopplingen till Hitler igen, okej slut på museeprat jag lovar.
Här är en bild från härom dagen som får symbolisera hur många gånger vi behövde kissa på Amandas nya jobb idag efter att ha druckit härlig flasköl i London Fields lekandes Fuck Marry Kill med bloggares pojkvänner och pratandes om hur Jamie xx kan vara så jävla cute trots att han inte har någon som helst benstruktur.
Vad är det här för låga hus då? Jo, jag och Astrid tog oss en day trip till Cambridge härom dagen, här är stadens högsta byggnad där vi blev snubbelfulla på ett dyrt glas vin.
Vi gick på två museum. Det ena sög tyckte Astrid och det andra var MYCKET bra men jag lovade ju att det skulle vara slut på prat om sånt nu.
Det var SÅ gulligt där! Kanalbåtar överallt och fina byggnader. Vad vi hade velat ha mer av: snygga studenter, annars var det ganska bra tills vi till slut insåg hur mycket storstadsmänniskor vi är och längtade tillbaka till smutsen.
Jag var på mycket orimligt humör hela dagen, skrek som ett litet barn tills Astrid tålmodigt kollade upp var Isaac Newtons hårlock och promenadkäpp fanns. Förstår i efterhand inte riktigt min obsession men jag hade grov pms.
Här vilar de, och låt oss säga att byggnaden överskuggade hårlocken men jag var nöjd ändå. Stadsbesöket rullade sedan på tills vi mitt i en pad thai-måltid insåg att vi hade sjukt ont om tid och sprang oss svettiga till stationen precis i tid till att dörrarna stängdes och tåget rullade tillbaka mot Liverpool Street.