karaokemåndag och 40th floor
Dreamy måndagar är det bästa jag vet. Igår var en sådan. Jag hade öppnat på jobbet och kom hem helt slut vilket snabbt ändrades när Astrid började göra guacamole och tända ljus medan de andra tryckte i sig nachos.
Spännande sidospår: mitt i middagen hade vi vårt största bråk med vår femte flatmate, Amanda kallade honom cunt och han skrek fuck you och tog med sin brödrost upp som hämnd för att vi ockuperade köket. Vi skrattade åt att han ens kunde känna hat mot fyra gulliga tjejer som äter mat ihop.
Jag gjorde drinkar till mig och Astrid som skulle ut på gin och grapefruktjuice som var fantastiska, svepte två innan jag skakade ut den tredje över hela mig själv när Maya berättade något för roligt. Vårt hus renoveras så det var bara en tidsfråga innan vi skulle börja behandla byggnadsställningarna som en lekplats på väg mot overgrounden.
Målet var i vanlig ordning Dalston. Vi suckade över hur dött och tidigt det var och fortsatte dricka gin på Birthdays innan vi gick till Alibi (som alltid) där de hade karaoke vilket är Det Bästa Jag Vet. Vi, imatchande kläder och glasögon, sjöng The Smiths och det bildades en liten klump av killar som ville dela mikrofon precis som vi föreställt oss. Direkt efteråt tog vi våra jackor, köpte milkshake och äppelpaj och ångrade att vi inte valt total eclipse of the heart.
Bara för att klockan var två och till och med Alibi stängde kände vi inte för att gå hem så vi åkte 40 våningar upp till Duck and waffle i Heron tower.
Kom överrens om att det var vårt livs bästa nattmat, såg minibilar rulla över Tower Bridge och insåg hur stort London är. Idag är jag ensam ledig med en inställd kompisdejt och huvudvärk men har åtminstone blivit kompis med London igen vilket känns MYCKET bra.