Whitechapel bikerz intar Coco di Mama
Igår, efter visionsefterfesten och fem proseccoflaskor kröp jag upp till Astrids säng och jämrade mig lite över dagens tillstånd innan vi bestämde oss för att ändå riskera våra liv genom att hoppa upp på varsin cykel igen. Orimligt hur det är möjligt att bli så lyrisk över hur kul det är att göra något man gjort i femton år. Vi tog oss relativt smidigt till centrala London efter att ha skrikit lite på varandra (mest jag) och beundrat alla sköna byggnader runt Barbican.
Här lät jag en mening om hur fina lyftkranarna är hoppa ur min mun.. Inser att jag gått från att tycka Det Vackraste Som Finns är typ palmer och havsutsikt till solnedgångar som speglas i höga skyskrapor och det kan jag väl acceptera men fucking lyftkranar?? Nej
Vi skulle hälsa på vår alldeles egna coco di sugarmama! Fick mycket välbehövligt gratiskaffe, låg på soffan och skrattade samt diskuterade hur snygga kollegorna var.
Vi behövde minst sagt fylla på våra magar så köpte sushi och satte oss vid floden i eftermiddagssolen ~som man gör~ och jag blev helt bakisuppfylld av hur fint London är, med eller utan Astrid i förgrunden.
Astrid insisterade på att ta megaturistiga bilder vid St Pauls?? Ok
VI behövde uppsöka en toalett så why not visa varandra våra favvotavlor på Tate också tänkte vi medan vi väntade på att Maya skulle sluta jobbet. Vi hade många härliga samtal om att vi om vi är infertila åtminstone kan bli rika karriärskvinnor med våningar fyllda av konst och om hur mycket vi hatar den nya installationen ovan.
Sedan mötte vi upp Maya efter lite fler höga utrop om hur fint lila himlen över Tower Bridge var. Sedan bokade vi biljetter till Primavera och det finns inget jag peppar lika mycket just nu som att jag ska få visa Astrid mina favoritgator, dansa till The Strokes och skratta åt hur fula alt-j är medan vi omringas av spanska.